Japanska tåg går som en klocka. Hur illustrerar man det? Jo såhär: På en perrong på en lummig kuststräcka mitt ute i ingenstans föll det sig så att två tåg skulle avgå från varsin sida av perrongen vid samma klockslag. Ett av dem skulle jag gå på. Solen gassade trött och jag läste en bok. När en minut återstod ryste det i buskarna och två tåg uppenbarade sig från varsitt håll exakt samtidigt, stannade och avgick exakt samtidigt. Det är ett elegant maskineri.
Två farsoter befalla dock de japanska tågen. Det ena är självmördarna. Att ta livet av sig själv har en viss kommunikativ funktion i japansk kultur, på ett sätt som jag inte tänkte utveckla mer idag. Men titt som tätt hoppar någon framför ett tåg efter en dålig dag på jobbet, och då stannar det i två timmar eller så. Enligt en källa som det inte finns någon anledning att tro på skickas räkningen för trafikavbrottet och städningen till den olyckliges familj. Tågbolagen är trötta på detta och olika grader av ”suicide proofing” finns på tunnelbanelinjer i Tokyo, där Nambokusen (”turkosa linjen”) går längst med glasväggar och automatiska skjutdörrar mot tågen på varje station.
Det andra är jordbävningar. Då stannar tågen och så kollar man att allt är ok. Sedan kör man vidare. Mer är det ofta inte med det.
Japanska tåg är på många sätt allt som svenska tåg och tunnelbanor inte är. De går som sagt i tid. Rekordet för snabbtågen Shinkansen i snitt över ett år är avgång inom sex sekunder från angivet klockslag, inklusive alla förseningar oavsett orsak. Betalningssystemet är föredömligt enkelt. Man stoppar pengar i en maskin och får en biljett, eller bippar sitt förladdade kort. Biljetten stämplas av spärrmaskinen på startstationen och käkas upp av spärrmaskinen på slutstationen, samma i tunnelbanan som på långresor. Konduktören på Shinkansen behöver inte stämpla några biljetter utan kan gå omkring rakryggad med viktig blick och hjälpa gamla människor hitta rätt. Priserna är inte flytande utan står tryckta på en skylt på stationen, så man slipper känna att biljetten man köpt är någon sorts IT-aktie.
Detta är ju då ingen magi utan resultatet av några klyftiga beslut och investeringar, ett stort befolkningsunderlag och god social ordning. Men jag tror att det finns ett lager till: I japan är det en sport att köra tåg. Sporten går ut på att passa tidtabellen i ur och skur. Den går ut på att stanna tåget precis så att dörrarna kommer för märkena på plattformen. Den går ut på att packa in extremt många människor i tåget och skicka iväg det mot Tokyo och ännu en långtråkig arbetsdag. Betraktar man lokförare och stationspersonal ser man att de har små rörelser för sig, lite som orkesterdirigenter, och liksom ”trycker till” tåget när det stannar och ”sänder iväg” det när det startar. Alla är spelare i matchen mot klockan.
När svenska tåg snöar sönder och samman om vintrarna och folket rasar kan man sakna de japanska tågen. Kollektivtrafik går som ett spår genom japanska hjärtan och refereras till minst lika mycket i inhemsk populärkultur som på en genomsnittlig Kent-skiva. Vid varje given tidpunkt sitter ungefär en miljard japaner och sover på ett tåg någonstans. Att förflytta människor är en stolt och helig syssla.
Två farsoter befalla dock de japanska tågen. Det ena är självmördarna. Att ta livet av sig själv har en viss kommunikativ funktion i japansk kultur, på ett sätt som jag inte tänkte utveckla mer idag. Men titt som tätt hoppar någon framför ett tåg efter en dålig dag på jobbet, och då stannar det i två timmar eller så. Enligt en källa som det inte finns någon anledning att tro på skickas räkningen för trafikavbrottet och städningen till den olyckliges familj. Tågbolagen är trötta på detta och olika grader av ”suicide proofing” finns på tunnelbanelinjer i Tokyo, där Nambokusen (”turkosa linjen”) går längst med glasväggar och automatiska skjutdörrar mot tågen på varje station.
Det andra är jordbävningar. Då stannar tågen och så kollar man att allt är ok. Sedan kör man vidare. Mer är det ofta inte med det.
Japanska tåg är på många sätt allt som svenska tåg och tunnelbanor inte är. De går som sagt i tid. Rekordet för snabbtågen Shinkansen i snitt över ett år är avgång inom sex sekunder från angivet klockslag, inklusive alla förseningar oavsett orsak. Betalningssystemet är föredömligt enkelt. Man stoppar pengar i en maskin och får en biljett, eller bippar sitt förladdade kort. Biljetten stämplas av spärrmaskinen på startstationen och käkas upp av spärrmaskinen på slutstationen, samma i tunnelbanan som på långresor. Konduktören på Shinkansen behöver inte stämpla några biljetter utan kan gå omkring rakryggad med viktig blick och hjälpa gamla människor hitta rätt. Priserna är inte flytande utan står tryckta på en skylt på stationen, så man slipper känna att biljetten man köpt är någon sorts IT-aktie.
Detta är ju då ingen magi utan resultatet av några klyftiga beslut och investeringar, ett stort befolkningsunderlag och god social ordning. Men jag tror att det finns ett lager till: I japan är det en sport att köra tåg. Sporten går ut på att passa tidtabellen i ur och skur. Den går ut på att stanna tåget precis så att dörrarna kommer för märkena på plattformen. Den går ut på att packa in extremt många människor i tåget och skicka iväg det mot Tokyo och ännu en långtråkig arbetsdag. Betraktar man lokförare och stationspersonal ser man att de har små rörelser för sig, lite som orkesterdirigenter, och liksom ”trycker till” tåget när det stannar och ”sänder iväg” det när det startar. Alla är spelare i matchen mot klockan.
När svenska tåg snöar sönder och samman om vintrarna och folket rasar kan man sakna de japanska tågen. Kollektivtrafik går som ett spår genom japanska hjärtan och refereras till minst lika mycket i inhemsk populärkultur som på en genomsnittlig Kent-skiva. Vid varje given tidpunkt sitter ungefär en miljard japaner och sover på ett tåg någonstans. Att förflytta människor är en stolt och helig syssla.
 |
| From sample city, on the downtown line, last train to trancentral |
Halleluja!
SvaraRadera