Svanslösa katter

Jag har varit i japan i några omgångar, av lite olika skäl, sammanlagt snart kanske två år. Mesta tiden var dock som universitetsstudent med gott om fritid och genröst med CNS-pengar. Tidigt bestämde jag mig då för att graden av assimilering och tillägnad japanskhet var det som värderades högst, och det var värt olika umbäranden.

Därför tyckte jag att det var förmätet med att turista i Japan, eftersom det inte direkt var något jag gjorde i Sverige. Det skulle liksom förstärka känslan av att vara utlänning, och jag ville ju vara japan. Det var vulgärt och oäkta att åka och titta på tempel när man kan kunde äta billig ramen och läsa Doraemon som alla andra. Jag blev inte svensk på Vasamuseet eller i Dalby hage, gick resonemanget.

Så var jag ganska snål också. Det blev en synergieffekt.

Så småningom fick jag justera ner mina ambitioner att assimileras. De mentala och även högst konkreta oceaner som avskärmat Japan från omvärlden finns kvar. Man kan ibland läsa in en lite omedveten känsla av att utlänningar skall förbli utlänningar, komma och bese Kyoto, äta obskyr sushi och leverera sitt omdöme om japanska tjejer, men sedan helst åka hem. De som stannar blir liksom wild cards, man vet inte vad man ska förvänta sig eller hur man ska klassa dem, och det hela känns bara lite olustigt.

Den här resan har jag tagit igen en del och upptäckt ett Japan som jag tidigare bara anat. Massa platser som mina vänners familjer kommer ifrån och som tidigare bara varit namn har blivit riktiga. Jag har sett höga berg och djupa dalar, och mellan dessa har jag åkt tåg. Jag har förfestat på convenience store-öl på väg till någon klubb som jag ibland läst om, ibland bara hoppats ska finnas någonstans. Jag har vaknat av solljus filtrerat genom papperstunna väggar.

Och nu har det blivit dags att lämna japan åt sitt öde. På flyget kommer känslan som den här resan lämnat mig med lösas upp i den tunna luften på flight level 330, och när vi landar kommer allt vara precis som vanligt. Det är alltid så, flygresan tycks alltid vara precis så lång och oplacerad i tid och rum att allt rinner av. Minnet av alla saker man saknat och lovat sig själv göra, minnet av allt man bestämt sig för att förändra, försvinner ut med resdammet i det kommunala avloppet redan samma kväll.

Och de svanslösa katterna? Jo, såhär var det. En gång ska en påtagligt långsvansad katt ha legat vid elden och vilat sig, på katters vis. Men svansen tog eld och katten sprang runt runt runt och lyckades sätta eld på hela staden! När kejsaren fick höra detta blev han naturligtvis rasande och utfärdade, typ en fatwa, om att alla katter skulle skiljas från sina svansar. Nu har de en stump istället.

Men alltid kan man vifta med det lilla man har fått! Det är mitt budskap till er. Tack för att ni läst så här långt i min blogg om Japan. Jag hoppas ni tar er tid och åker dit en vacker dag.

/Pontus Pfannenstill

Kische!

Tågen

Japanska tåg går som en klocka. Hur illustrerar man det? Jo såhär: På en perrong på en lummig kuststräcka mitt ute i ingenstans föll det sig så att två tåg skulle avgå från varsin sida av perrongen vid samma klockslag. Ett av dem skulle jag gå på. Solen gassade trött och jag läste en bok. När en minut återstod ryste det i buskarna och två tåg uppenbarade sig från varsitt håll exakt samtidigt, stannade och avgick exakt samtidigt. Det är ett elegant maskineri. 

Två farsoter befalla dock de japanska tågen. Det ena är självmördarna. Att ta livet av sig själv har en viss kommunikativ funktion i japansk kultur, på ett sätt som jag inte tänkte utveckla mer idag. Men titt som tätt hoppar någon framför ett tåg efter en dålig dag på jobbet, och då stannar det i två timmar eller så. Enligt en källa som det inte finns någon anledning att tro på skickas räkningen för trafikavbrottet och städningen till den olyckliges familj. Tågbolagen är trötta på detta och olika grader av ”suicide proofing” finns på tunnelbanelinjer i Tokyo, där Nambokusen (”turkosa linjen”) går längst med glasväggar och automatiska skjutdörrar mot tågen på varje station. 

Det andra är jordbävningar. Då stannar tågen och så kollar man att allt är ok. Sedan kör man vidare. Mer är det ofta inte med det. 

Japanska tåg är på många sätt allt som svenska tåg och tunnelbanor inte är. De går som sagt i tid. Rekordet för snabbtågen Shinkansen i snitt över ett år är avgång inom sex sekunder från angivet klockslag, inklusive alla förseningar oavsett orsak. Betalningssystemet är föredömligt enkelt. Man stoppar pengar i en maskin och får en biljett, eller bippar sitt förladdade kort. Biljetten stämplas av spärrmaskinen på startstationen och käkas upp av spärrmaskinen på slutstationen, samma i tunnelbanan som på långresor. Konduktören på Shinkansen behöver inte stämpla några biljetter utan kan gå omkring rakryggad med viktig blick och hjälpa gamla människor hitta rätt. Priserna är inte flytande utan står tryckta på en skylt på stationen, så man slipper känna att biljetten man köpt är någon sorts IT-aktie. 

Detta är ju då ingen magi utan resultatet av några klyftiga beslut och investeringar, ett stort befolkningsunderlag och god social ordning. Men jag tror att det finns ett lager till: I japan är det en sport att köra tåg. Sporten går ut på att passa tidtabellen i ur och skur. Den går ut på att stanna tåget precis så att dörrarna kommer för märkena på plattformen. Den går ut på att packa in extremt många människor i tåget och skicka iväg det mot Tokyo och ännu en långtråkig arbetsdag. Betraktar man lokförare och stationspersonal ser man att de har små rörelser för sig, lite som orkesterdirigenter, och liksom ”trycker till” tåget när det stannar och ”sänder iväg” det när det startar. Alla är spelare i matchen mot klockan. 

När svenska tåg snöar sönder och samman om vintrarna och folket rasar kan man sakna de japanska tågen. Kollektivtrafik går som ett spår genom japanska hjärtan och refereras till minst lika mycket i inhemsk populärkultur som på en genomsnittlig Kent-skiva. Vid varje given tidpunkt sitter ungefär en miljard japaner och sover på ett tåg någonstans. Att förflytta människor är en stolt och helig syssla.

From sample city, on the downtown line, last train to trancentral

On a personal note

Det är inte så många här nu. Hotellen står i stort sett tomma. Medan tsunamin drog sig tillbaka och kylvattnet slutade strömma till reaktorn i Fukushima drog en våg av avbokningar över Japans hotell. Inte bara utländska besökare utan även japaner valde att ställa in sina semestrar i dagarna av osäkerhet som följde på jordbävningen, och ännu har de inte återkommit i någon större skala.

Vissa dagar har jag väckt sovande hotellportierer utan några andra gäster att se efter än mig och hasat vidare genom tomma knakande korridorer i små japanska innetofflor. Jag har suttit ensam halvannan timme på morgonbussen upp i bergen - på eftermiddagen har jag hälsat på samma chaufför och suttit ensam på vägen ner. Japan går emot allt som är Japan och framstår som riktigt tomt.

För några dagar sedan satt jag hemma hos familjen Yabu i Kobe utanför Osaka och pratade om 1995 års jordbävning. Då dog över 6000 människor och det var den värsta jordbävningskatastrofen i Japan sedan 1923. Jag minns själv vagt TV-bilderna när det hände: brustna motorvägsbroar och pendeltåg som hängde intrasslade i elledningar. På universitet i Lund lärde vi oss att prefekturen och staten den gången var lika senfärdiga som de är den här gången. Yakuzan, den japanska maffian, visade sig vara en betydligt mer effektiv organisation och hade inom några dagar soppkök och nödproviant för de drabbade på plats. Då som nu fastnade mycket av den officiella hjälpen i regelverk, byråkrati och kommunikationsmissar.

17 januari 1995 kändes det som en enda enorm duns, berättar mamma Seiko. Hon var uppe i köket och stökade klockan kvart i sex på morgonen, och hennes första tanke var att Nordkorea anföll, vilket var en ganska rimlig reaktion. När hon tittade upp var lägenheten vänd uppochner, pianot vält och AC-anläggningarna som fanns monterade på väggen i varje rum låg på golvet. Glas från skåpen hade fallit på henne och hon blödde från småsår i ansiktet och på halsen, och det är det Kanako minns, som var sex år när hon kutade ut från sitt rum den dagen. Sen minns de alla små eldarna i staden. Det var frukosttid och man kokade vatten på gasspisar. Dagen var gryende.

Familjen fick flytta till ett tillfälligt boende. Barnen fick börja på nya dagis och skolor. Efter ett år kunde de återvända, men det skulle ta tio år innan allt materiellt var återställt. Alla är överens om att det kommer ta längre tid den här gången, och många av de hundratusentals människor som har fått flytta kommer kanske aldrig ha någonstans att återvända till.

På högplatån nära Japans sydspets, 140 mil från Tokyo i motsatt riktning från den drabbade stillahavskusten är det på ett diskret sätt lite mer livat. Het ånga stiger ur naturliga heta källor och det luktar lite som i Gävle. Gamla japaner dubbelvikta av ålder knarrar runt bland vulkantopparna på stigar så branta att man antingen ramlar utför eller drar sig uppför i grenar och träd. Det är en praktfull syn. Och hoppfull. Japaner är ett segt folk, ständigt på katastrofens rand.

En man gör vissa anteckningar vid en sten på Ebino högplatå, Kyushu 

Språket del 2

Det har blivit dags att med vansinne i blicken syna Japans komplicerade förhållande till engelskan.

Japan är en veritabel monokultur. Fram till mitten av 1800-talet brukade man för säkerhets skull döda alla utlänningar som frivilligt eller pga skeppsbrott kom in i landet. Man skiljer på allt som från början är japanskt och det som är importerat, även om det varit en del av japansk kultur i tusen år, och lägger vad som för en ödmjuk världsmedborgare verkar vara onödigt stor vikt vid vilket land företag, mat, bilar och fotbollsspelare kommer ifrån. Konsekvensen har dels blivit att den utländska diasporan i någon mån fortfarande lever på undantagstillstånd, dels att man som japan endast är hemmastadd i sin egen kultur.

När man någonstans i ungdomen upptäcker detta känns det klaustrofobiskt och engelskan blir den flygande mattan som ska ta en härifrån. Då är de flesta i den situationen att de har läst engelska sedan högstadiet, men utan att lära sig annat än ett stort antal glosor som ingen människa använder i en normal konversation. Och även med dessa ord kan man inte göra sig förstådd, eftersom den japanska munnen endast är godkänd för raka vokaler (tåg, baka) och inte för diftonger (hur a:et blir till o i cloud) som duggar tätt i engelskan. 

Gott så, men nu räcker inte detta som förklaring till engelskämnets haveri. Här skapades ändå den elektriska toalettsitsvärmaren, och den japanska skolan har bra rykte. Någonstans på vägen kommer masspsykosen in, som i Japan aldrig är långt borta. När det uppdagades hur dåliga japaner är på engelska (det bör ha varit omkring 1853 när de första amerikanerna anlände) satsades det mycket på språket, och företag och organisationer byggdes upp för att barn, unga och vuxna ska kunna betala stora summor pengar för att prata världsligheter med naturligt engelskspråkiga konversatörer. Och ju mer detta marknadsfördes, och ju större hjul som sattes i rörelse, desto mer tydligt blev det för var och en hur dåliga japaner är på engelska, och desto mer sjönk självförtroendet. Reaktionen blev att plugga ännu svårare glosor och feluttala dem grovt.

Japaner närmar sig engelska egentligen som de närmar sig alla främmande kulturfenomen: med en stor och oförfalskad vilja att lära sig, parad med oro för vilken effekt det kommer att ha på deras egen stolta men sköra kultur och en rädsla för att släppa taget om gruppens trygga hand. Den nuvarande trenden stipulerar att man bör åka utomlands någon eller några veckor på en organiserad homestay, kanske i USA, och de flesta kommer hem med många historier och fotografier men utan att ha blivit nämnvärt bättre på engelska. Och det är lugnt! Det förväntas inget annat, ingen annan blir ju bra på engelska. Det är okej att misslyckas i grupp.

Vi ska nu krama ur den här trasan och samla upp några klyftiga ord. Språket är hjärnans moderkort, de etsade banor som det medvetna tänkandet följer. När man lär sig ett språk från samma språkfamilj behöver man ofta bara översätta sina tankar på modersmålet till målspråket, och då kommer man långt bara med att förse sig själv med ny mjukvara. När det handlar om en annan språkfamilj duger inte det. För att komma vidare behöver man bygga ett helt nytt moderkort. Det är inte lätt för någon i vuxen ålder, men min vidlyftiga och förmodligen felaktiga gissning är att den japanska hjärnans virusprogram tolkar alla försök att rumstera om i huvudet som en ojapansk attack och saboterar dem. Även den mest drivna japan kommer inte längre än att översätta sina egna högst oprocessade tankar till engelska. Och detta är alltså skälet till att allt japaner säger på engelska är rörigt, omständligt, fullt av exotiska ord och alltid på ämnet mat.

Eller är allt beroende på att de dubbar TV-serier, precis som det är i resten av världen.

Toei Shinjuku bus stop - one of Tokyo's most extraordinary bus stops

Språket del 1

Japanska ska vara ett internationellt sett ganska svårt språk att lära sig, och det stämmer säkert. Det är ett mischmasch av olika teckensystem (sjukt högt räknat fem: hiragana, katakana, kinesiska kanji, latinska bokstäver och arabiska siffror) med olika funktioner, där de båda fonetiska alfabeten har gott och väl 45 fonem vardera medan den kinesiska (miso)soppan till teckenuppsättning i tjocka böcker räknar in omkring 4500 tecken, vardera med tre fyra olika uttal i snitt.

När man kommit över den tröskeln finner man dock japanska vara lite som att bygga lego. Medan latinsk meningsbyggnad är som att lägga pussel, med snidade ord som låser i varandra och som bara passar i en viss ordning, så är japanska en friare konstform där man bygger ihop legofarkoster med adverb och objekt knutna med små partiklar till ett valfritt subjekt som man så småningom sätter ett verb i ändan och knuffar ut i den lilla pölen som är själva konversationen. Så får man se om den flyter, och det är det ju inte alltid den gör.

Och det fiffiga är att om man gjorde subjektet till tema i sin mening så kan andra lägga till saker till ens farkost utan att upprepa subjektet. På så sätt kan man bygga en farkost tillsammans, kanske spänna upp ett segel, kanske bygga till kanoner, och så kan man titta på när farkosterna man skapat guppar omkring och bobbar mot varandra.

Jag tror inte det är någon frisk människa som ser på japanska på det här sättet, men jag tycker att det är en trevlig blid. När man lär sig ett språk i relativ vuxen ålder blir det nog på sitt eget lilla sätt för var och en, man skapar sig ett litet rum i huvudet där orden är karaktärer med en historia, man minns ofta när och var man lärde sig just detta ord och hur man kände då. Vid någon tidpunkt måste man vara helt medveten om vad man säger, vilka ord man använder och vad de betyder, innan man kan släppa det och bara prata. Det är bara i undantagsfall som betydelsen av ett uttryck passar motsvarande svenska eller engelska uttryck; antingen inkluderar eller exkluderar det något, antingen spänner det över flera betydelser eller är en fraktion av något. Steg ett är att lära sig alla, till synes skilda, betydelser av ett enda uttryck, steg två är att förstå att alla dessa betydelser i själva verket är samma sak.

När man kommer ut på andra sidan, blek och reumatisk, så kisar man mot himlen och förstår varför blå och grön har samma namn. Det är ju bara nyanser av samma färg.

I nästa del som kort och gott kommer kallas ”Språket del 2” kommer jag vända på saker och ting och berätta varför engelska ett träsk som många japaner går ner sig i och i princip ingen någonsin tar sig ur.

Språk har talats. En transaktion har ägt rum.

Fashion Show Japan

Först tänkte jag att detta skulle bli en strikt modeblogg där jag frågade random japaner vad de hade på sig och fotograferade dem. Nu är det dock inte på något sätt så att jag vågar prata med random japaner på gatan, och man kan argumentera för att en sådan blogg bara hade intresserat en liten (lycklig) skara människor. Men så här skulle det i alla fall kunna ha sett ut:

Yoshiko har på sig en jacka inköpt på semester i Seoul. Jeanskjol från Lee och en scarf från GAP, Kichijoji. Väska från Balenciaga. Skor från en vingageaffär i Tokyo, ¥4900. Stickade småbyxor från UNIQLO. Yoshiko har en juridikexamen från Waseda University men jobbar just nu i en klädaffär.

Min så kallade soul

Japan är en kättersk blandning av religioner. Den inhemska religionen heter shinto, och den föds man i kan man lite slarvigt säga. Buddismen begravs man i, det är sen gammalt. Kristendomen har någon form av nyreligiös position, och så väljer vissa att gifta sig kristet. Det är alltså lite som ett smörgåsbord med det himmelska i Japan.

Men från början fanns det shintoismen, lite som asatron, fast lite mer high brow och inte fullt så marginaliserad. Och shintoismen gör ett försiktigt uttalande om att allt har en själ. När det begav sig var det berg, stenar och (bra) pinnar det var frågan om. Nuförtiden är dessa saker mindre intressanta, utom möjligen berg, som fortfarande är fina och spännande. Men den sympatiska tanken att allt omkring oss har en själ har satt djupt avtryck i japaners, ja, själ.

Kommer ni ihåg Spirited Away? På japanska hette den "Sen to Chihiro no kamikakushi", och även om en direktöversättning av titeln är tämligen obegriplig så syftar "kami" på själ. Men den handlade ju i alla fall om flickan Chihiro, som hamnar i en annan dimension och blir tvungen att jobba på ett badhus stort som ett slott. Kunderna var olika typer av djur, spöken och monster, och filmen är full av små saker som lever och rör på sig, som pappersplanen och de små svarta tussarna som kastar kol i badhusets värmepanna. Arbetarna på badhuset var lismiga och alla var sjukt ego, det är bla. det filmen handlar om.

Grejen är att som 10-åring hamna ensam bland massa monster och spöken i en västerländsk kulturell kontext skulle framstå som ganska skrämmande, och filmen är rätt hemsk egentligen, som när Chihiros föräldrar förvandlas till grisar. Men hon tar detta rätt bra, och det kan vara för att hon är en kavat tjej, men kan det också varit för att hon redan var lite van vid att det dräller av andar och själar i saker och ting?

Ja, det kan kanske få vara hur det vill med den filmen, som ändå är en fantasi av en erkänt drömmande person. Men det som ändå seal the deal med Japans besjälade tillvaro är robotarna. Robotar har länge varit välkomna i det japanska samhället sedan Astro Boy på 50-talet, genom Doraemon på 70-talet. Och de är aldrig fråga om psykopater som Terminator eller en löjlig soptunna som i Lost in Space, utan riktiga hjältar med ett hjärta av tenn och ett rikt register av känslor. Det är därför som japanska åldringar tas om hand av robotar. För dem är det som att komma hem.

Och jag kan bara hålla med. Jag är helt övertygad om att mitt digitalpiano av märket Roland har en själ, eller min cykel. Eller trafikljusen. Allt har en själ och man har alltid sällskap av sina saker. Det är en trevlig tanke.

När du är gammal är han den enda som kommer bry sig