On a personal note

Det är inte så många här nu. Hotellen står i stort sett tomma. Medan tsunamin drog sig tillbaka och kylvattnet slutade strömma till reaktorn i Fukushima drog en våg av avbokningar över Japans hotell. Inte bara utländska besökare utan även japaner valde att ställa in sina semestrar i dagarna av osäkerhet som följde på jordbävningen, och ännu har de inte återkommit i någon större skala.

Vissa dagar har jag väckt sovande hotellportierer utan några andra gäster att se efter än mig och hasat vidare genom tomma knakande korridorer i små japanska innetofflor. Jag har suttit ensam halvannan timme på morgonbussen upp i bergen - på eftermiddagen har jag hälsat på samma chaufför och suttit ensam på vägen ner. Japan går emot allt som är Japan och framstår som riktigt tomt.

För några dagar sedan satt jag hemma hos familjen Yabu i Kobe utanför Osaka och pratade om 1995 års jordbävning. Då dog över 6000 människor och det var den värsta jordbävningskatastrofen i Japan sedan 1923. Jag minns själv vagt TV-bilderna när det hände: brustna motorvägsbroar och pendeltåg som hängde intrasslade i elledningar. På universitet i Lund lärde vi oss att prefekturen och staten den gången var lika senfärdiga som de är den här gången. Yakuzan, den japanska maffian, visade sig vara en betydligt mer effektiv organisation och hade inom några dagar soppkök och nödproviant för de drabbade på plats. Då som nu fastnade mycket av den officiella hjälpen i regelverk, byråkrati och kommunikationsmissar.

17 januari 1995 kändes det som en enda enorm duns, berättar mamma Seiko. Hon var uppe i köket och stökade klockan kvart i sex på morgonen, och hennes första tanke var att Nordkorea anföll, vilket var en ganska rimlig reaktion. När hon tittade upp var lägenheten vänd uppochner, pianot vält och AC-anläggningarna som fanns monterade på väggen i varje rum låg på golvet. Glas från skåpen hade fallit på henne och hon blödde från småsår i ansiktet och på halsen, och det är det Kanako minns, som var sex år när hon kutade ut från sitt rum den dagen. Sen minns de alla små eldarna i staden. Det var frukosttid och man kokade vatten på gasspisar. Dagen var gryende.

Familjen fick flytta till ett tillfälligt boende. Barnen fick börja på nya dagis och skolor. Efter ett år kunde de återvända, men det skulle ta tio år innan allt materiellt var återställt. Alla är överens om att det kommer ta längre tid den här gången, och många av de hundratusentals människor som har fått flytta kommer kanske aldrig ha någonstans att återvända till.

På högplatån nära Japans sydspets, 140 mil från Tokyo i motsatt riktning från den drabbade stillahavskusten är det på ett diskret sätt lite mer livat. Het ånga stiger ur naturliga heta källor och det luktar lite som i Gävle. Gamla japaner dubbelvikta av ålder knarrar runt bland vulkantopparna på stigar så branta att man antingen ramlar utför eller drar sig uppför i grenar och träd. Det är en praktfull syn. Och hoppfull. Japaner är ett segt folk, ständigt på katastrofens rand.

En man gör vissa anteckningar vid en sten på Ebino högplatå, Kyushu