Svanslösa katter

Jag har varit i japan i några omgångar, av lite olika skäl, sammanlagt snart kanske två år. Mesta tiden var dock som universitetsstudent med gott om fritid och genröst med CNS-pengar. Tidigt bestämde jag mig då för att graden av assimilering och tillägnad japanskhet var det som värderades högst, och det var värt olika umbäranden.

Därför tyckte jag att det var förmätet med att turista i Japan, eftersom det inte direkt var något jag gjorde i Sverige. Det skulle liksom förstärka känslan av att vara utlänning, och jag ville ju vara japan. Det var vulgärt och oäkta att åka och titta på tempel när man kan kunde äta billig ramen och läsa Doraemon som alla andra. Jag blev inte svensk på Vasamuseet eller i Dalby hage, gick resonemanget.

Så var jag ganska snål också. Det blev en synergieffekt.

Så småningom fick jag justera ner mina ambitioner att assimileras. De mentala och även högst konkreta oceaner som avskärmat Japan från omvärlden finns kvar. Man kan ibland läsa in en lite omedveten känsla av att utlänningar skall förbli utlänningar, komma och bese Kyoto, äta obskyr sushi och leverera sitt omdöme om japanska tjejer, men sedan helst åka hem. De som stannar blir liksom wild cards, man vet inte vad man ska förvänta sig eller hur man ska klassa dem, och det hela känns bara lite olustigt.

Den här resan har jag tagit igen en del och upptäckt ett Japan som jag tidigare bara anat. Massa platser som mina vänners familjer kommer ifrån och som tidigare bara varit namn har blivit riktiga. Jag har sett höga berg och djupa dalar, och mellan dessa har jag åkt tåg. Jag har förfestat på convenience store-öl på väg till någon klubb som jag ibland läst om, ibland bara hoppats ska finnas någonstans. Jag har vaknat av solljus filtrerat genom papperstunna väggar.

Och nu har det blivit dags att lämna japan åt sitt öde. På flyget kommer känslan som den här resan lämnat mig med lösas upp i den tunna luften på flight level 330, och när vi landar kommer allt vara precis som vanligt. Det är alltid så, flygresan tycks alltid vara precis så lång och oplacerad i tid och rum att allt rinner av. Minnet av alla saker man saknat och lovat sig själv göra, minnet av allt man bestämt sig för att förändra, försvinner ut med resdammet i det kommunala avloppet redan samma kväll.

Och de svanslösa katterna? Jo, såhär var det. En gång ska en påtagligt långsvansad katt ha legat vid elden och vilat sig, på katters vis. Men svansen tog eld och katten sprang runt runt runt och lyckades sätta eld på hela staden! När kejsaren fick höra detta blev han naturligtvis rasande och utfärdade, typ en fatwa, om att alla katter skulle skiljas från sina svansar. Nu har de en stump istället.

Men alltid kan man vifta med det lilla man har fått! Det är mitt budskap till er. Tack för att ni läst så här långt i min blogg om Japan. Jag hoppas ni tar er tid och åker dit en vacker dag.

/Pontus Pfannenstill

Kische!