Språket del 2

Det har blivit dags att med vansinne i blicken syna Japans komplicerade förhållande till engelskan.

Japan är en veritabel monokultur. Fram till mitten av 1800-talet brukade man för säkerhets skull döda alla utlänningar som frivilligt eller pga skeppsbrott kom in i landet. Man skiljer på allt som från början är japanskt och det som är importerat, även om det varit en del av japansk kultur i tusen år, och lägger vad som för en ödmjuk världsmedborgare verkar vara onödigt stor vikt vid vilket land företag, mat, bilar och fotbollsspelare kommer ifrån. Konsekvensen har dels blivit att den utländska diasporan i någon mån fortfarande lever på undantagstillstånd, dels att man som japan endast är hemmastadd i sin egen kultur.

När man någonstans i ungdomen upptäcker detta känns det klaustrofobiskt och engelskan blir den flygande mattan som ska ta en härifrån. Då är de flesta i den situationen att de har läst engelska sedan högstadiet, men utan att lära sig annat än ett stort antal glosor som ingen människa använder i en normal konversation. Och även med dessa ord kan man inte göra sig förstådd, eftersom den japanska munnen endast är godkänd för raka vokaler (tåg, baka) och inte för diftonger (hur a:et blir till o i cloud) som duggar tätt i engelskan. 

Gott så, men nu räcker inte detta som förklaring till engelskämnets haveri. Här skapades ändå den elektriska toalettsitsvärmaren, och den japanska skolan har bra rykte. Någonstans på vägen kommer masspsykosen in, som i Japan aldrig är långt borta. När det uppdagades hur dåliga japaner är på engelska (det bör ha varit omkring 1853 när de första amerikanerna anlände) satsades det mycket på språket, och företag och organisationer byggdes upp för att barn, unga och vuxna ska kunna betala stora summor pengar för att prata världsligheter med naturligt engelskspråkiga konversatörer. Och ju mer detta marknadsfördes, och ju större hjul som sattes i rörelse, desto mer tydligt blev det för var och en hur dåliga japaner är på engelska, och desto mer sjönk självförtroendet. Reaktionen blev att plugga ännu svårare glosor och feluttala dem grovt.

Japaner närmar sig engelska egentligen som de närmar sig alla främmande kulturfenomen: med en stor och oförfalskad vilja att lära sig, parad med oro för vilken effekt det kommer att ha på deras egen stolta men sköra kultur och en rädsla för att släppa taget om gruppens trygga hand. Den nuvarande trenden stipulerar att man bör åka utomlands någon eller några veckor på en organiserad homestay, kanske i USA, och de flesta kommer hem med många historier och fotografier men utan att ha blivit nämnvärt bättre på engelska. Och det är lugnt! Det förväntas inget annat, ingen annan blir ju bra på engelska. Det är okej att misslyckas i grupp.

Vi ska nu krama ur den här trasan och samla upp några klyftiga ord. Språket är hjärnans moderkort, de etsade banor som det medvetna tänkandet följer. När man lär sig ett språk från samma språkfamilj behöver man ofta bara översätta sina tankar på modersmålet till målspråket, och då kommer man långt bara med att förse sig själv med ny mjukvara. När det handlar om en annan språkfamilj duger inte det. För att komma vidare behöver man bygga ett helt nytt moderkort. Det är inte lätt för någon i vuxen ålder, men min vidlyftiga och förmodligen felaktiga gissning är att den japanska hjärnans virusprogram tolkar alla försök att rumstera om i huvudet som en ojapansk attack och saboterar dem. Även den mest drivna japan kommer inte längre än att översätta sina egna högst oprocessade tankar till engelska. Och detta är alltså skälet till att allt japaner säger på engelska är rörigt, omständligt, fullt av exotiska ord och alltid på ämnet mat.

Eller är allt beroende på att de dubbar TV-serier, precis som det är i resten av världen.

Toei Shinjuku bus stop - one of Tokyo's most extraordinary bus stops