Språket del 1

Japanska ska vara ett internationellt sett ganska svårt språk att lära sig, och det stämmer säkert. Det är ett mischmasch av olika teckensystem (sjukt högt räknat fem: hiragana, katakana, kinesiska kanji, latinska bokstäver och arabiska siffror) med olika funktioner, där de båda fonetiska alfabeten har gott och väl 45 fonem vardera medan den kinesiska (miso)soppan till teckenuppsättning i tjocka böcker räknar in omkring 4500 tecken, vardera med tre fyra olika uttal i snitt.

När man kommit över den tröskeln finner man dock japanska vara lite som att bygga lego. Medan latinsk meningsbyggnad är som att lägga pussel, med snidade ord som låser i varandra och som bara passar i en viss ordning, så är japanska en friare konstform där man bygger ihop legofarkoster med adverb och objekt knutna med små partiklar till ett valfritt subjekt som man så småningom sätter ett verb i ändan och knuffar ut i den lilla pölen som är själva konversationen. Så får man se om den flyter, och det är det ju inte alltid den gör.

Och det fiffiga är att om man gjorde subjektet till tema i sin mening så kan andra lägga till saker till ens farkost utan att upprepa subjektet. På så sätt kan man bygga en farkost tillsammans, kanske spänna upp ett segel, kanske bygga till kanoner, och så kan man titta på när farkosterna man skapat guppar omkring och bobbar mot varandra.

Jag tror inte det är någon frisk människa som ser på japanska på det här sättet, men jag tycker att det är en trevlig blid. När man lär sig ett språk i relativ vuxen ålder blir det nog på sitt eget lilla sätt för var och en, man skapar sig ett litet rum i huvudet där orden är karaktärer med en historia, man minns ofta när och var man lärde sig just detta ord och hur man kände då. Vid någon tidpunkt måste man vara helt medveten om vad man säger, vilka ord man använder och vad de betyder, innan man kan släppa det och bara prata. Det är bara i undantagsfall som betydelsen av ett uttryck passar motsvarande svenska eller engelska uttryck; antingen inkluderar eller exkluderar det något, antingen spänner det över flera betydelser eller är en fraktion av något. Steg ett är att lära sig alla, till synes skilda, betydelser av ett enda uttryck, steg två är att förstå att alla dessa betydelser i själva verket är samma sak.

När man kommer ut på andra sidan, blek och reumatisk, så kisar man mot himlen och förstår varför blå och grön har samma namn. Det är ju bara nyanser av samma färg.

I nästa del som kort och gott kommer kallas ”Språket del 2” kommer jag vända på saker och ting och berätta varför engelska ett träsk som många japaner går ner sig i och i princip ingen någonsin tar sig ur.

Språk har talats. En transaktion har ägt rum.