Min så kallade soul

Japan är en kättersk blandning av religioner. Den inhemska religionen heter shinto, och den föds man i kan man lite slarvigt säga. Buddismen begravs man i, det är sen gammalt. Kristendomen har någon form av nyreligiös position, och så väljer vissa att gifta sig kristet. Det är alltså lite som ett smörgåsbord med det himmelska i Japan.

Men från början fanns det shintoismen, lite som asatron, fast lite mer high brow och inte fullt så marginaliserad. Och shintoismen gör ett försiktigt uttalande om att allt har en själ. När det begav sig var det berg, stenar och (bra) pinnar det var frågan om. Nuförtiden är dessa saker mindre intressanta, utom möjligen berg, som fortfarande är fina och spännande. Men den sympatiska tanken att allt omkring oss har en själ har satt djupt avtryck i japaners, ja, själ.

Kommer ni ihåg Spirited Away? På japanska hette den "Sen to Chihiro no kamikakushi", och även om en direktöversättning av titeln är tämligen obegriplig så syftar "kami" på själ. Men den handlade ju i alla fall om flickan Chihiro, som hamnar i en annan dimension och blir tvungen att jobba på ett badhus stort som ett slott. Kunderna var olika typer av djur, spöken och monster, och filmen är full av små saker som lever och rör på sig, som pappersplanen och de små svarta tussarna som kastar kol i badhusets värmepanna. Arbetarna på badhuset var lismiga och alla var sjukt ego, det är bla. det filmen handlar om.

Grejen är att som 10-åring hamna ensam bland massa monster och spöken i en västerländsk kulturell kontext skulle framstå som ganska skrämmande, och filmen är rätt hemsk egentligen, som när Chihiros föräldrar förvandlas till grisar. Men hon tar detta rätt bra, och det kan vara för att hon är en kavat tjej, men kan det också varit för att hon redan var lite van vid att det dräller av andar och själar i saker och ting?

Ja, det kan kanske få vara hur det vill med den filmen, som ändå är en fantasi av en erkänt drömmande person. Men det som ändå seal the deal med Japans besjälade tillvaro är robotarna. Robotar har länge varit välkomna i det japanska samhället sedan Astro Boy på 50-talet, genom Doraemon på 70-talet. Och de är aldrig fråga om psykopater som Terminator eller en löjlig soptunna som i Lost in Space, utan riktiga hjältar med ett hjärta av tenn och ett rikt register av känslor. Det är därför som japanska åldringar tas om hand av robotar. För dem är det som att komma hem.

Och jag kan bara hålla med. Jag är helt övertygad om att mitt digitalpiano av märket Roland har en själ, eller min cykel. Eller trafikljusen. Allt har en själ och man har alltid sällskap av sina saker. Det är en trevlig tanke.

När du är gammal är han den enda som kommer bry sig